Varför Centrerad Ridning

Centrerad Ridning-Lisa under utbildning på Strömsholm

Lisa under utbildningen på Strömsholm,
med slottet i bakgrunden.

Den 20 september 2000, för övrigt min födelse­dag, vaknade jag i min säng i Kolbäck och kände mig lite febrig. Häst­människa som man är åkte jag ändå iväg till Strömsholm för att ha morgon­stalltjänst (det ingick när jag ut­bildade mig till ridlärare på Hippologen).
Insåg att jag inte skulle orka mer den dagen och bestämde mig för att åka hem. Jag svängde ut från Strömsholm, såg en av de yngre hopp­lärarna svänga ut i sin stora Merca en stund efter mig åt samma håll. Stannade längre fram för att svänga vänster in till kansliet och blev stående helt kort för att vänta in en mötande bil. Slängde ett öga i back­spegeln just när den mötande bilen körde förbi. Jag hann precis uppfatta Mercan som kom i hög fart mot mig bakifrån och sedan smällde det… Mercan träffade min bil på precis samma ställe som den hade blivit påkörd tre år tidigare i en nästan exakt likadan situation…
Hur stor är sannolikheten för det? Golfen fick senare avlivas pga sina skador, den gick inte att rädda.
R.I.P. min älskade lilla vita racergolf med sollucka! 🙁
 

Whiplash

Första gången jag blev påkörd kändes det som att jag sträckt nacken. Det höll i sig i någon vecka, sedan var det borta. Den här gången kände jag inte så mycket och röntgen visade inga skador utan det var ”bara” blöd­ningar i mjuk­delarna, grad 1 på whip­lash-skalan.
En knapp vecka senare satt jag upp för att känna om det funkade att rida. Jag hann sitta på hästen i ungefär 15 minuter innan jag kände hur nacken började svullna invändigt.

Efter det låg jag större delen av dagen i någon månads tid. Stöd­kragen gjorde bara det hela värre eftersom jag då höll nacken helt stilla och det blev stelt. När jag framåt november skulle börja rida igen var all balans, ko­ordination och ryttar­känsla som bortblåst. I lätt­ridningen kändes det som att jag var på väg att falla fram över halsen på hästen och dressyr­hästen som gått så bra innan olyckan började sticka i galoppen på grund av all spänning och chock som satt kvar i min kropp. Känslan för hur hästen gick var helt borta, det var som att kropp och hjärna inte längre kommunicerade med varandra. Hade jag inte ridit hade jag nog inte märkt av det lika tydligt.

 

Centrerad Ridning med Lisa och Zorba

Lisa och Zorba

Zorba

Det här ledde ett par år senare till att jag köpte min häst Zorba, en kallblods­travar/halvblods­korsning som rörde sig mjukt och inte så stort, vilket gjorde att jag till och med kunde sitta ner i trav utan att nacken blev värre. Hon var väldigt känslig för om ryttaren var fysiskt och psykiskt i balans och fungerade därför inte som lektions­häst på ridskolan där jag jobbade. Jag letade fram min gamla bok om Centrerad Ridning. Började läsa och praktisera det jag läst med direkta och märkbara framsteg i vår kommunikation. Helt plötsligt kunde vi svänga i galoppen och hålla takten i traven! Efter ett tag kunde vi till och med göra halt 😉

I nio år var hon min spegel för hur jag mådde både i kropp och sinne och Oj! vad jag lärde mig mycket om mig själv och min kropp på de åren vi fick till­sammans!!! Den Centrerade Ridningen har också gjort stor skillnad för hur jag mår i min kropp även när jag inte sitter till häst.

 

Och jag blev instruktör i Centrerad Ridning

2006 gjorde jag slag i saken och utbildade mig till instruktör i Centrerad Ridning och jag tror inte det är någon hemlighet att jag ÄLSKAR mitt jobb! Tänk vad som kan komma av en händelse som först kan tyckas vara otur och olycklig… men sedan leder till något som varit bland det bästa som hänt!